Konsten att tappa kontrollen

2013-08-26

Paola Navone är inte rädd för att göra fel: ett misstag kan bli en bärande designidé. Allt sedan debuten på sjuttiotalet är hon en av den italienska designens gränsöverskridande veteraner. Inspirationen till sin design hittar hon under sina ständiga resor tvärs över världen.

Till skillnad från många av sina kollegor nöjer sig inte Paola Navone med att skapa ett och annat designobjekt. Hon iscensätter hela miljöer i en brokig men generös totaldesign som påminner om sextio- och sjuttiotalet. Och här finns en känsla för mjuka tyger, tungt läder, varmt trä, kallt stål. Gärna en mix av hantverk och maskinellt producerat, men helst inte serietillverkat eller standardiserat. InOut för Gervasoni är ett av hennes senaste exempel: exakt stålkonstruktion till stolar och bord; sitt- och bordsytor i taktilt närvarande trä med udda kontrasterande mått. Och hon erkänner att hon fortfarande bygger vidare på många av idéerna från åttiotalets beryktade designkollektiv Memphis-gruppen där hon tillsammans med Ettore Sottsass, Andrea Branzi, Michael Graves och många andra gjorde upp med modernismens form-follows-function. I stället lät de blanda industritillverkat och hantverk, avancerad och enkel produktionsteknik, billiga och dyra material, allt i en design som hade kommunikation som bärande element. I dag beskriver Paola sin designfilosofi som ett försök att komponera motsatser till en helhet.

– Jag tror på misstag, att inte ha kontroll helt och hållet. Många har svårt att svälja det, men det som händer när något går fel i tillverkningen kan bli en kvalitet som tillför något utöver det planerade.

Hon tummar på sin stol, en svart-vit skapelse hon ritat för franska Merci, och förklarar att något gick fel i verktyget, materialet fastnade och veckades. Ytan är inte helt jämn utan har veck där mönstret bryts och ger avbrott som skapar karaktär. Paola skrattar gott och tycker att det blev perfekt. Och hon berättar att Kasthall ville slänga hennes provtryck efter att maskinen började skaka, men att hon tyckte att de blev alldeles utmärkta, helt utan kontroll. Men det är inte en slumpens design hon eftersträvar. Hon kokar ned alla idéer hon hittar under sina resor i sin stora designgryta, och efter att ha rört om ordentligt så är det alltid något som skiljer sig från mängden.

– Färg ingår i allt det jag gör, och jag föredrar kalla färger som påminner om vatten och himmel. Jag gillar däremot inte varma jordfärger. Elegans betyder för mig en mix av balans, enkelhet och det inte helt perfekta.

Paolas karriär spänner vitt från redaktörskap för design- och arkitekturtidskriften Domus, till inredningar av hotell, hela varuhuskollektioner och givetvis arbete som konstnärlig ledare för olika designföretag. För ett antal år sedan skapade hon iscensättningar för den anrika florentinska porslinstillverkaren Richard Ginori. I stället för att fokusera på sina egna objekt skapade hon en totalmiljö att förlora sig i med en filmduksstor vägg av tallrikar. Ett överdåd av porslin i traditionell och modernistisk design, men också bylsigt mjuka soffor i en genomtänkt restaurang och bar. Till årets möbelmässa i Milano lät hon i installationen Leathership för Poltrona Frau kända och okända designobjekt anta nya uttryck i tre Afrikainfluerade hyddor byggda av generösa lädersjok. Hennes hemmiljöer för privatpersoner bjuder både på det hemtama och det oväntade. Och hon berättar nöjt att hon fick ett samtal häromveckan från en kund som tyckte att det kändes som att vara på semester i den nya lägenheten. Soffor, skåp och sängar med former och texturer som dyker upp på udda platser men som ändå känns igen. En färgmässigt noga avvägd men allt annat än perfektionistisk design med stora mått av sensualitet.

Installation för Richard Ginori, 2009


– Jag gillar inte aggressivitet. Varför ska man behöva reagera negativt på en stol när man vaknar i sitt hem? Men vad jag gillar eller inte är mindre viktigt, däremot är det betydelsefullt att möbler betyder något och inte är intetsägande, att de ger mig energi.

Är det kanske en mer kvinnlig inställning? Hon är inte riktigt bekväm med frågeställningen, men medger att den italienska designindustrin är mer patriarkalisk än sin nordeuropeiska motsvarighet.

– Jag vet inte riktigt, men män strävar kanske mer efter kontroll. För mig är det inte bara materialen som inspirerar mig, jag har en annan attityd, en annan sensibilitet. Men kvinnor måste visa framfötterna, annars…

Egentligen skyr hon designhuvudstaden Milano och bor mest i Paris. Men mer än något är hon ute och reser, och förklarar att hade hon varit ung formgivare i dag så skulle hon ha flyttat till Sydostasien. Hon menar att designyrket blivit lite väl fixerat av digitala redskap, och talar om de materialvärldar hon utforskar.

– Jag gillar extremer, i Indien håller jag på med en produktion som är hantverksbaserad men där allt formges digitalt.

Hon gillade aldrig skolan, och skrattar när hon minns att ingen lärare ville ta i hennes examensarbete vid arkitektskolan i hemstaden Turin 1973. Först när Alessandro Mendini upptäckte henne fick hon ut sin examen. Han i sin tur lät göra en bok och grundade den uppkäftigt nyskapande designrörelsen Alchimia av hennes text om radikal design. Paolas begåvade frontalangrepp på traditionell design fortsatte sedan i Memphisrörelsen som i dag ligger till grund för Italiens starka formposition i världen. 
– Jag har alltid gått min egen väg. Många av dagens formgivare är alltför mycket av producenter, de kunde gott drömma lite mer.


Text: Leo Gullbring