Jarl Andersson

Jarl Andersson, det världsspridda möbelföretaget Kinnarps grundare, harklar sig och berättar. I sommar fyller han 90 år, men varje dag är han fortfarande en intresserad och uppskattad besökare i fabriken. Nu sitter vi i ett luftigt sammanträdesrum intill ett större showroom.

”Ganska snart, året efter, köpte vi en liten klockfabrik här i Kinnarp”, fortsätter han. Två anställda hade vi då i början.”

Kinnarp i Västergötland är ett litet samhälle inte långt från Ålleberg, välkänt tillhåll för segelflygare. I övrigt är det ingen överdrift att påstå att bygden domineras av det stora möbelföretaget. Här produceras runt tusen kompletta arbetsplatser per dag, varav cirka hälften exporteras världen över och bidrar till en omsättning på drygt två miljarder kronor per år. De numera omfattande fabriksanläggningarna och transportcentralerna för företagets vagnpark av stora växelflaksekipage, välbekant klarblå med vita loggor på sidorna, hör till det första man ser när man kör in i samhället från den närbelägna staden Falköping. Men det är samtidigt förhållandevis låga och mänskliga fabriksbyggnader, planerade för att smälta in i miljön.

När Jarl Andersson och hans unga hustru Evy kom hit i början av 1940-talet fanns här inte många hus. Bara den lilla klockfabriken inhyst i ett tvåvåningshus. Och så några enstaka villor, bland annat Björksätra ett stenkast bort där det unga paret inrättade sig i en tvårumslägenhet på andra våningen. ”Första året så kände jag till två arkitekter i Göteborg som ritade möbler för hem och kontor åt oss. Och så väggklockor”, förklarar han. ”Men det där blev ju inga pengar”. Den här förmiddagen, precis som de flesta vardagar, har Jarl Andersson uppsträckt i snygg kostym och slips begett sig till fabriken från villan där han numera bor, också den strax intill.

Sen Evy dog för några år sen delar han huset med Bengt Johansson, en trogen medarbetare under många år. Väl inomhus äntrar han en eldriven öppen minibil, som gör att han snabbt och smidigt kan ta sig runt på de stora områdena. Överallt i fabriken hälsar folk och hejar, många stannar och pratar. ”Den stora förändringen kom när vi började med kontorsmöbler för staten”, fortsätter han. ”De dubbla jalusiskåpen var vår första produkt.”

Att kalla Kinnarps för ett familjeföretag är verkligen inte att ta i. Inte mindre än fyra av Jarls och Evys barn arbetar för närvarande i företaget. Äldste sonen Henry Jarlsson är vd sen många år. Assar har utvecklat transportsystemet och gjort vagnparken alltmer effektiv, medan Ola Jarlsson tagit hand om utvecklingen på datorsidan.Yngsta dottern Sibylla har bla byggt upp det lilla företagsmuseet som numera finns i den ursprungliga klock- och möbelfabriken. Evy hade hand om bokföring och många kundkontakter.

Även flera av barnbarnen arbetar i verksamheten. Totalt upptar familjekretsen kring Jarl Andersson 30 personer. ”Där finns ju också några barnbarnsbarn”, förklarar Jarl. ”Och tre av mina sju syskon lever fortfarande”. I Sverige sköttes upphandlingen av kontorsmöbler till hela den offentliga sektorn, alla ämbetsverk och institutioner, under många decennier centralt via Byggnadsstyrelsen. Här fick den alerte Jarl Andersson rätt snabbt in en fot, efter det att Kinnarps börjat med jalusiskåpen och övrig kontorsinredning. Möblerna som levererades till den offentliga sektorn stod snart för bortåt 60 procent av omsättningen.

Samtidigt var det också många av de svenska storföretagen som gillade de funktionella och flexibla skåpserierna, hurtsarna och skrivborden.Växande giganter som dåvarande Asea och Scania Vabis. Ofta var han på resande fot. Inte minst när det fanns någon het nyhet att presentera. ”Jag fick ta hurtsen i Studebakern och åka iväg. En fick försöka göra allt. En bonnpöjk kom till Stockholm för att sälja möbler.” ”Flygande kråka får något, sittande får inget.” Under 1950-talet blev det också många inköpsresor i Tyskland, för att handla framför allt nya maskiner och dessutom fanér.

Framför allt var det en fabrik i trakten av Würzburg i Schwarzwald som besöktes så ofta att han till slut hade lärt sig tyska, via naturmetoden. Fanérresorna gav även annan kunskap – om vin. För där vinrankorna trivs kan man också räkna med god tillgång på fanér.

Med tiden blev det fler och fler utländska möbelmässor som måste besökas. Kinnarps följde med sina storföretagskunder utomlands och växte till ett alltmer internationellt företag. De svenska företagen köpte kontorsinredning till sina kontor och fabriker i främmande länder och Kinnarpsmöbler kunde snart hittas i världens alla hörn. Mot slutet av 1970-talet var det så dags för sönerna att allt mer aktivt bli engagerade i vad som numera rankas som det tredje största kontorsmöbelföretaget i Europa.

När vi framåt lunchdags kliver in i personalmatsalen tar det en bra stund innan Jarl kan slå sig ner runt bordet tillsammans med oss andra. Först måste han ju stanna och prata med bekanta vid nästan varje bord. Han verkar känna alla och alla känner honom. Inte så konstigt då att han håller sig informerad om det mesta som pågår i det stora världsföretagets skrymslen och vrår.Tonen verkar informell och öppen.

”Alla gillar att diskutera på den här fabriken”, förklarar han. Knappast hör det till vanligheterna att en människa – eller egentligen två för Jarl och Evy delade redan från början mycket av ansvaret för de stadigt alltmer blomstrande affärerna, även om hustrun fick dra tyngsta lasset när det gällde att sköta om den ävenledes växande familjen – har byggt upp allt detta. Och dessutom fortfarande är med och följer vad som händer.

”Det var en fin fabrik vi köpte”, konstaterar han. ”Nu är det 63 år sen, det var den 15 juli 1942. På min 27-årsdag.” Hur känns det när han ser tillbaka? Ett litet leende till svar. ”Jag är belåten. Där finns ingenting att ångra.” Så kommer den självklara 90-årsrepliken: ”Fick jag chansen att leva om mitt liv skulle jag leva precis likadant.”

Ingrid Sommar