Gert Wingårdh

Höga hus gillar han, arkitekten som lyckats med att åter placera svensk byggnadskonst
på den internationella kartan. Gärna skyskrapor på många hundra meter, vilket den svenska publiken dock oftast varit mera kallsinnig till – så höghusprojekten har hittills förblivit oförverkligade. Men intensivt omdiskuterade och uppmärksammade.

När Gert Wingårdh, för det är förstås honom det handlar om, på 1970-talet för första gången kom till New York blev han besviken. Skyskraporna på Manhattan var alldeles för låga, inte alls så himmelshöga som han föreställt sig. Stora städer ska ha höga hus, har han deklarerat varje gång en av hans skyskrapevisioner har varit på tapeten. Men det är inte bara höghus som denne arkitekt är känd för. Sen genombrottet vid slutet av 1980-talet har han varit minst sagt flitig.

Stora industriella byggnader för svenska storföretag som Astra Zeneca, först i Mölndal, sen vidare ut i världen: Waltham i Massachusetts, USA, Manchester i England. Uppmärksammat flygledartorn på Arlanda, det enda av hans ”höga hus” som hittills byggts, och som också rymmer ett konstverk. Slingor av bokstäver och ord som ringlar sig runt den smala byggnadskroppen. Kårhus för Chalmersstudenterna och upplevelsecentret Universeum, båda i Göteborg.

Flera ofta publicerade bostadshus, från storslaget enkla villor, insprängda bland bohuslänska klippor, till den oregelbundet glasade fasad i Västra Hamnen, Malmö, bakom vilken döljer sig ett antal okonventionella och luxuösa lägenheter.Två ambassadbyggnader, där uppgiften varit att i arkitektur gestalta dagens Sverige. Först i Berlin, där den svenska ambassaden ritad av Wingårdh stod klar 1999. Nästa år, till sommaren 2006, är det dags för invigning av den nya svenska ambassaden i Washington.

Ett av hans allra senaste uppdrag finns ännu bara som ett beslut på pappret: ett hus ska ritas och byggas strax utanför Tranås. Hur det ska organiseras och se ut är däremot inte alls klart, idéarbetet har knappt ens startat.Vad det gäller är ny kontors- och fabriksbyggnad för möbelföretagen Materia och Klaessons, båda numera fristående bolag i Kinnarps AB. Men tanken att en liten svensk landsortsstad nu får ett stycke profilerad arkitektur av hög internationell klass tilltalar både arkitekten och uppdragsgivaren Lars Bülow, vd för Materia och Klaessons. Mycket spännande, konstaterar de två.

Den första av Gert Wingårdhs byggnader som fick mer omfattande uppmärksamhet var Öijareds golfklubb i Lerum, färdigbyggd 1988. Här presenterades den svenska publiken för första gången på decennier för verkligt intressant och genomarbetad arkitektur, signerad en drygt 35-årig nykomling. Detta var uppseendeväckande.

Området arkitektur har nämligen sin alldeles egna åldersstege, där 40 år anses som mycket ungt.Yrket är så komplext och mångfasetterat att arkitekternas guldålder ofta infaller betydligt senare i livet. Så klubbhuset som fint smälte in i Öijareds sluttningar och utmärkte sig genom personliga och starkt uttrycksfulla material var en händelse, som fick kårens ögonbryn att höjas.

Till saken hör också att svensk arkitektur sen 1970-talet haft något av en downperiod. De gamla stora namnen, som Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, internationellt berömda bland annat för den numera världsarvsförklarade Skogskyrkogården i Stockholm, var ute ur leken. Nya stora namn som Peter Celsing och då unga radikala kontor som ELLT och FFNS hamnade i opinionsmässig motvind, när den tidens miljonprogram och stora rivningar inne i nästan varenda svensk stad plötsligt drabbade inställningen till all ny arkitektur.

Nytt och djärvt var dåligt, gammalt och gulligt var bra – en sådan mer provinsiell syn på arkitektur myntades nu i medierna. Den har sen stått sig, vilket knappast gynnat internationellt slagkraftigt nyskapande. Istället är det först nu, 30 år senare, som situationen börjat ljusna. Gert Wingårdh är här den främsta vapendragaren, den svenska arkitekt av idag som lyckats förena en omfattande produktion både här hemma och utomlands med rika och kvalitativt högtstående resultat.

Ljuset och den demokratiska traditionen är nog det mest typiska för svensk arkitektur, säger han när jag når honom i bilen, på väg från Göteborg till Skåne. Drag som även präglar mina byggnader. Vad menar han med det? Inom svensk och nordisk Inom svensk och nordisk arkitektur finns av tradition ett starkt intresse för det särskilda nordiska ljuset, säger han. Den lågt stående solen, det röda skymningsljuset, i arkitekturen kan de användas som framträdande drag. Och synen på demokrati avspeglas i hur byggnader organiseras. Vi märker exempelvis i de internationella uppdragen för Astra Zeneca hur svensk företagskultur, som inte alls är lika hierarkisk och ”vertikal” som oftast utomlands, uppfattas som väldigt inspirerande och intressant.

Bland Gert Wingårdhs mest prestigefyllda uppdrag just nu är ambassadhuset i Washington, där bygget pågår för fullt. Här spelar tankarna om det specifikt nordiska ljuset en viktig roll. Den delvis transparenta ambassadbyggnaden ska stråla, nästan som en lykta belyst bakifrån. Bland materialen finns mycket glas och ljust trä, som reflekterar och speglar. Konstnärlig utsmyckning av glasformgivaren Ingegerd Råman, där gränserna mellan vatten och glas upphävs, förstärker intrycket. Jag är en del av den svenska traditionen, säger han.

Samtidigt som han alltså ägnar mycket kraft åt att debattera och ifrågasätta.Vända upp och ner på föreställningarna om hur den svenska staden bör se ut. Och då särskilt dess skyline. Där fanns projektet Scandinavian Tower i Hyllie, Malmö. Ett 274 meter högt kontors- och bostadstorn, vanvördigt benämnt ”hylliepitten”. Där fanns Sergel Tower, en skyskrapa med främst bostäder, ritad tillsammans med Thomas Sandell och tänkt att uppföras på Sergels Torg, mitt i Stockholm. Bägge tills vidare lagda på is.

Senast är det i hemstaden Göteborg som Gert Wingårdh helt fräckt har föreslagit att fyra uppseendeväckande bostadstorn ska placeras mitt inne i stan. Heden, som platsen heter, är stor och platt, består mest av grusplaner där man kan spela fotboll och där en och annan cirkus emellanåt slår ner sina tält. Debatten har genast blossat upp men den lokala uppbackningen denna gång är stark. Så kanske blir detta det första av Wingårdhs spektakulära höghusprojekt som faktiskt också förverkligas.

En av finesserna med skyskrapor är att de tar så lite plats, har han förklarat. Exempelvis kan det mesta som nu finns på Heden vara kvar. Samtidigt som tusen nya lägenheter kommer till. Karriären håller hög fart. Såväl konstnärligt som debatt- och businessmässigt. Finns det ännu uppdrag som han drömmer om? O ja, svarar han. Jag har ännu inte ritat något konstmuseum, som blivit uppfört. Eller en konsertsal! Det vill jag gärna hinna med.

Ingrid Sommar