Från en värld av is

Det var ett märkligt hotell som Kinnarps Magazine´s fotograf Jonas Sällberg kom till. Ett som snart skulle helt försvinna och som redan höll på att så smått lösas upp, mjukna i kanterna. Lite blött var det också här och var. Tiden var senvår, i april, och platsen långt upp i nordligaste Skandinavien, tvåhundra kilometer ovanför Polcirkeln. Jukkasjärvi heter platsen, belägen vid Torne älv i svenska Lappland.

– Vi landade i Kiruna, berättar han. Sen åkte vi med buss rakt ut i intet, verkade det som.Västerut skymtade snöklädda fjäll, välkända siluetter som Kebnekaise och Lapporten. Men vi åkte åt andra hållet, rakt österut, där allt verkade helt platt. Jonas Sällberg och hans kamera var på väg till det numera berömda Ishotellet, startat för femton år sen just i Jukkasjärvi och sen dess med avläggare även i Kanada, i naturområdet Duchesnay utanför Québec. Ett antal barer, uppförda i is, har hotellet också ynglat av sig i mer eller mindre heta metropoler som Milano, London och Stockholm.

Att det första ishotellet kom till var nästan en slump. Ett lokalt turistföretag som länge lockat
med aktiviteter på somrarna som forsfärder, fiske och besök hos samerna kom på att även den långa, iskalla och kolmörka vintern kanske faktiskt var en tillgång. 1989 hölls här en internationellt omtalad utställning med japansk iskonst, vilket följdes upp av en fransk konstnär året därpå. Då i ett specialbyggt isgalleri, där några excentriska gäster även tog sig för att övernatta på renhudar. Och de gillade upplevelsen, vilket ledde till att tanken på ett ishotell föddes.

Sextio kvadratmeter upptog det första isgalleriet. Dagens ishotell har istället vuxit till femtusen kvadratmeter, som byggs upp på nytt varje år av trettitusen ton snö och fyratusen ton is. För ett ishotell förgås när värmen och ljuset kommer. Något som vår fotograf Jonas Sällberg såg de första tecknen på.

– Där var en märklig stämning, säger han. Först ljuset, som ju så här fram på vårkanten höll på att bli ganska starkt. Sen den där känslan av att förfallet hade börjat. Att den obevekliga naturen hade sin gång, det var fascinerande. April månad är också precis på sluttampen av detta udda hotells säsong, som inleds i mitten av december. Och en del senkomna gäster fanns här ännu. Men själva det årliga nyskapandet av hotellet har sin egen, delvis överlappande tidtabell. Det snabbt strömmande vattnet i Torne älv anses ge speciellt kristallklar is, som i mars månad ”skördas” i form av två tons isblock och läggs undan i jättelika kylrum. Isen sparas för att användas både i isbarerna världen över, och för att bygga upp kommande säsongs ishotell i Jukkasjärvi med. Detta jobb startar i slutet av oktober, när ett trettiotal bofasta konstnärer och byggarbetare sätter igång.

Helt från scratch måste de dock inte börja varje gång, eftersom stora valvformade stålprofiler numera tagits fram, som fungerar som grundläggande konstruktion för att ge isbyggnaderna de rätta formerna. Att hotellet görs om varje år betyder också att det heller inte ser exakt likadant ut från det ena året till det andra. Det ishotell som Jonas Sällberg kom till hade ett delvis orientaliskt tema med spetslika mönster. Specifikt grönländska teman har också förekommit, liksom många andra sorters figurer. Förgängligheten skapar en unik frihet, utsmyckningen kan tillåtas att variera och ta ut svängarna.

Själva hotellet var ännu intakt när jag var där, säger Jonas Sällberg. Formerna och utsmyckningarna var ännu tydliga och precisa, även om nedsmältningen hade börjat. Men den största skillnaden när det gäller upplevelsen tror jag handlar om ljuset. Mellan december och mars är här kolmörkt mest hela tiden. Då blir effekten av denna isarkitektur än mer sagolik och mystisk.