Svenska designgruppen Front

"De kommer snart att bli väldigt berömda"

Orden stod i extra svart skrift i engelska designmagasinet Icon hösten 2005. Artikeln handlade om svenska designgruppen Front, som också prydde samma nummers omslag. En profetia att ta på allvar, inte minst därför att den nu ett drygt år senare verkar på god väg att slå in.

Front består av fyra unga industridesigners, alla kvinnor. Sofia Lagerkvist, Charlotte von der Lancken,Anna Lindgren och Katja Sävström träffades när de pluggade industridesign på Konstfack i Stockholm. De slog igenom med dunder och brak redan med sina första gemensamma arbeten som visades på möbelmässan i Stockholm 2003. Mest uppmärksamhet väckte ”Design by animals”, där de låtit djur som råttor och ormar skapa mönster och former på tapeter och möbler.

Genom att överlåta den slutliga utformningen till djuren fördes slumpen in som avgörande faktor i designprocessen. Den kulturellt betingade frågan om vad som är god och nyttig form ställdes raskt på huvudet, fick en ny och oväntad vinkling.

- Egentligen hade vi hoppats att det djuren gjort skulle bli mycket fulare, säger Sofia Lagerkvist. Men alla sakerna blev tyvärr ganska snygga.

Även det andra premiärprojektet, ”Technology in new form” väckte uppmärksamhet. Här hade tjejerna tagit itu med hemelektroniken. Eller snarare med det faktum att tekniska prylar som cdspelare och mobiltelefoner alltid tycks se så identiskt likartade ut. Svarta, fyrkantiga lådor. Varför, undrade de. Och lät vackra, dekorativa glasvaser fungera som höljen för högtalare. Sommaren 2006 håller de ännu till i ett risigt bussgarage i Södra Stockholm. Nerslitna, industripräglade lokaler, jättelika till ytan, där man som besökare måste bli mött nere vid porten för att alls hitta vägen genom alla vindlande korridorer och ekande övergivna betongvalv. Även andra konstnärliga grupper, musiker och konstnärer, har flyttat in i de ödsliga lokalerna som enligt planerna snart ska rivas.

- Synd, tycker Anna Lindgren, som öppnar porten för mig. Typiskt att den här sortens kreativa och inspirerande miljöer måste försvinna. Deras högkvarter högt uppe i huset är präglat av gruppens karaktäristiskt konceptuella och undersökande verksamhet. En smäcker kolsvart plasthäst i naturlig storlek – faktiskt en lampfot för rebelliska, holländska möbelföretaget Mooi – är det första man ser. Precis intill en bekväm sittgrupp för möten. Staplade lådor och prototyper längs väggarna, bland annat av den mer realistiska papperskorgen för Materia. En bullmagad form, som blir allt bukigt rundare ju mer som stoppas ner i den. I det andra rummet prydliga arbetsbord för var och en av Front-medlemmarna. Folk kommer och går, engagerade tysta samtal i varje hörn.

Till det mest intressanta med den här gruppen hör att de rör sig lika naturligt på design- som på konstscenen. Både konstgalleriet och den industriella produktionsprocessen är givna arenor. Även de mest udda idéer fungerar ofta som experimentell produktutveckling, inte bara som unika konstprojekt.

- Massproduktion är vi självklart intresserade av, säger Charlotte von der Lancken. Men då inte främst att göra saker som säljer, utan hela detta med tingens roll i våra liv. Just detta tema har de ägnat en grundlig satsning, som resulterat i en kollektion, den ”röda”. En svit fetischlika prylar, typ gulligt liggande rådjur, men alla i intensivt klarröd plast med bokstäver på.

Första steget här var att intervjua ett hundratal personer om saker som haft särskilt stor betydelse för dem. Några av objekten valdes ut och reproducerades i den röda plasten med de intervjuades egna berättelser på-tryckta. Nästa steg blir nu att sprida de röda över världen. Samt att invänta nya ägares reaktioner, bilder och berättelser.

- Ett långsiktigt projekt, konstaterar Anna. Inte minst har Front setts som efterlängtad och
hälsosam motvikt till den traditionellt strikta och stilrena skandinaviska designen. Till det typiska med gruppens arbetssätt hör att idéerna ofta utgår från och laborerar med produktionsprocesserna. Det är inte hur saker ser ut som främst upptar deras tankar, utan hur de kommer till. Vilket i sin tur genererar specifika former. Ett Front-projekt börjar alltid med förutsättningslös och öppen diskussion.Vilket så småningom leder fram till en unik och utvald problematik. Därifrån övergår gruppmedlemmarna till vad som snarast påminner om forskarrollen. De tar reda på allt om det valda temat. De undersöker, läser och intervjuar.

- Vi gillar att kontakta experter med futuristiska kunskaper. Och att använda dem på nya sätt, förklarar Anna. Just så gick det till när en kollektion ”tecknade” möbler kom till för ett år sen, avsedd för New York-galleristen Barry Friedmans utställning på Art Basel/Miami i Florida. När detta skrivs är projektet fortfarande förvånansvärt okänt i Sverige och övriga världen. Men profetian i magasinet Icon gäller. Detta Frontprojekt kan förväntas bli väldigt berömt.

Vad designerna gjorde var att kombinera två digitala tekniker. Den ena, Motion capture, används normalt inom animerad film. Den andra, en variant av Rapid prototyping, är välkänd inom industriell produktutveckling. Motion capture fångar realistiska rörelsemönster, så att de digitalt kan appliceras på tecknade figurer. Rapid prototyping förvandlar datoriserade skisser till tredimensionella prototyper.

Charlotta klickar på datorn och på skärmen syns hur en av gruppmedlemmarna snabbt rör handen i luften, med få rörelser skissar upp en osynlig stol. I nästa sekvens visas hur de osynliga strecken nu förvandlats till fysisk materia. Långsamt växer en stol fram ur ett plastbad. Till slut, de färdiga möblerna uppställda i ett rum. Den märkliga lampan och stolen, resultaten av symbiosen mellan digital film- och industriteknik, ser ut som direkt hämtade från en serietidning. Men de står där alldeles tydligt på galleriets golv i Miami.

- Vi är inte helt färdiga med det här än, säger hon. Men vi ska gå vidare med det, planerar bland annat för en presskonferens i höst. Allt har gått så fort, tycker de. På några år från det anonyma livet som designstudenter i Stockholm till omfattande internationell uppmärksamhet. Utställningar i Milano, Tokyo, Amsterdam. Samtidigt är den gemensamma arbetsvardagen sig förvånansvärt lik. Samma diskuterande metod. Samma slit med allt det praktiska. Prylar som ska hämtas från källaren, tunga saker som ska fraktas hit och dit.

- Det är både och, säger Anna. Både uppe och nere. Både byggjobbarslit och glamorösa partyn med massor av uppmärksamhet.
- Men alltid är vi beroende av varann. Av våra olika infallsvinklar och kompetenser.Tillsammans åstadkommer vi sånt som ingen av oss skulle klara ensam.