Soft Walls utställning på Stockholm Furniture Fair.

Textil arkitektur = Synnöves mission

– Nej inte en gardinvåd till, tänkte jag.

Synnöve Mork, textilare och inredare, berättar om Soft Walls, utställningen hon väckte uppmärksamhet med vid Stockholms möbelmässa häromåret. En installation som lyckades förmedla känslan av textil som arkitektur. Draperade filtlameller, laserskuren polyesterväv, luddiga eller perforerade tyger fungerade som ”byggmaterial”, skapade känslan av rum. Mönster, kuddar och gardinvåder, det är så textilier ofta uppfattas. Men Synnöve och hennes medutställare, ett gäng av hennes studenter från Konstfacks textillinje, gav en annan vision.

Sinnlig och poetisk, samtidigt rumslig och funktionell. Soft Walls gjorde succé. Besökare, inte minst arkitekter, flockades i den grafiskt pregnanta installationen som gick helt i svart, vitt och grått. Även inköparna stod i kö. Trots att utställningen inte alls skapats för att sälja var också det kommersiella intresset stort.

– Flera av idéerna från utställningen finns numera i produktion, berättar hon. Det hade vi inte haft en tanke på. Detta var våren 2005. Nu funderar hon över fortsättningen. Nästa gång är idén att än mer påtagligt föra samman textil och ljus. Att textila material fungerar utmärkt för att skärma av, på olika sätt sila och fördela ljus, lyftes fram redan i Soft Walls. Nu ska ljuskällorna bildligt talat vävas in i tygerna.

Få dem att lysa och leva. Ljusdesignern Gunnar Bjurs som Synnöve redan tidigare samarbetat med blir kreativ sparringpartner och expert på tekniken. För rumsskapande textil handlar mycket om ny avancerad teknik. Om vetenskapligt utvecklade, innovativa material, oftast med användningsområden långt utanför inredningens normala domäner. Laserskuren polyesterväv, fiberoptik, högpresterande kompositer, kolfibrer och prepeg tape – denna sorts material och tekniker som normalt finns t ex i flygplan och avancerade sportprylar gör det också möjligt att skapa rumsligheter hemma, på arbetsplatser och i offentliga miljöer. Med andra, mer slående samtida resultat än de traditionella textila.
– Så mycket görs inom materialforskningen, säger hon. Men det är sällan man ser nyheterna omvandlade till konkreta rumsligheter.

Internationellt har utvecklingen dock varit på gång ett antal år. Runt millennieskiftet började nyskapande textila väggelement dyka upp, som Teppo Asikainens böljande väggplatta i filt, Soundwave, och senare bröderna Bouroullecs prisade ”tygkakel” North Tile. Och redan på 1980-talet hade experimentellt lagda arkitekter som japanen Shigeru Ban presenterat byggnader som berömda Curtain Wall House och Naked House, där väggarna i det första fallet helt enkelt utgjordes av vita, höga draperier från tak till golv. I det andra av korrugerad, fiberglasförstärkt plast. Men in i hemmen och kontorsmiljöerna hade det textila rumstänkandet ännu inte letat sig.

Synnöve Mork tyckte också att de nya textila väggelementen ofta präglades av en sorts maskulinitet. Byggde på matematik, system och upprepning, rationella synsätt som hon gärna ville tillföra dimensioner av poesi. Utan att för den skull hamna i gullighet och dekor.
– Jag brinner verkligen för detta att skapa rum med textil, det har jag gjort så länge jag kan minnas, säger hon. En startpunkt var när hon började som lektor i textil vid Konstfack på 1990-talet. Tidigt gav hon studenterna arkitektoniskt vinklade uppgifter om sånt som ljus och skugga. Arkitekter bjöds in, liksom experter på persienner och textila fantaster som Margot Barolo.

Från det lilla till det stora. Inte minst skickade hon ut studenterna i bostadsområden som Hammarby Sjöstad, delvis ännu bara byggplatser. Allt för att de skulle få upp ögonen för fenomen som insyn och utblick, hur ljus och ljud sprids, hur de upplevs.
– Mönster älskar jag, säger hon. Men inte idén att textilier bara ska handla om mönster. Tiden som lärare var kul, tycker hon. Lärorik och nyttig. Tvingade henne också att utveckla språket kring textilier och form, inte minst att göra klart var hon själv stod. Något som var helt avgörande för studenterna, upptäckte hon. 1980 hade hon själv gått ut Konstfacks textillinje och påstår att hon då på den tiden aldrig sa ett ord.

Nu måste hon vara både tydlig och öppen, något som hon gärna skulle hittat mer av i de vardagliga snacken kring design. Där är annars för mycket ”åh va fint”, ”åh va bra”, tycker hon. För lite konstruktiv, utvecklande dialog. Men lika berikande som det var att vara lärare, lika härligt var det att återgå till de egna kreativa uppgifterna. Kontakten med många av de tidigare studenterna har hon ändå kvar.

Flera har blivit hennes nära vänner. Några var med och gjorde Soft Walls. Och några, som Anna Danielsson, numera på Marimekko, har blivit extremt framgångsrika.
– Spännande att se en stjärna födas, säger Synnöve. I Annas fall märktes direkt hur annorlunda hon tänkte. Att scenografera och ställa ut textil och annan formgivning har blivit Synnöve Morks medium, mera faktiskt än ”normalt” textilt skapande. Men ”mjuka väggar” kan byggas i många material, inte bara tyg. Blommor är det senaste i hennes arsenal, denna gång tillsammans med landskapsarkitekten Ulf Nordfjell, känd från många stora trädgårdsprojekt.

Tillsammans gjorde de i julas en installation i Göteborg, i legendariska Trädgårdsföreningens växthus. Två klotrunda rum av växter ställdes mot varann. Ett cirkusaktigt, kaotiskt med draperier av blommor i vilda kulörer, ett med bara vita och blonda blommor, frostigt stramt och vintrigt.
– Jätteknäppt, säger hon. Men kul. Rumsligheter kan uppstå på de mest oväntade vis.

Ingrid Sommar