Ingo Maurer

En glödlampa med vingar. Många har sett den, en lätt surrealistisk bordslampa, stående på ett högt, tunt och darrigt stålben. Och har man inte stött på originalet, som ljusdesignern Ingo Maurer lanserade för femton år sen, så har man knappast undgått något av de många försöken till kopior som dykt upp senare.

Ljuspoet har han kallats, den nu 75-årige tysken vars färg- och skuggrika installationer och armaturer revolutionerat synen på belysning och ljus. Hela begreppet lampa, den traditionella sorten med skärm och fot, har skakats om i grunden av hans effektfulla nyskapelser, alltid både tekniskt smarta och visuellt dekorativa.Tidigt experimenterade han med såväl halogen som ljusdioder. Och den grundläggande idén har ofta handlat om att själva ljuskällan förvandlas till vackra, fantasieggande objekt. Men Ingo Maurer, född på ön Reichenau i Bodensjön och numera baserad i München, kallar sig fortfarande självlärd. Började egentligen som grafisk designer och kom som frilans till New York på 1960-talet, där han fick närkontakt med den vitala amerikanska popkulturen, som gav viktig inspiration.

Efter några USA-år reste han hem, startade studion ”Design M” på en bakgård i München och började lansera armaturer. Redan den första, en lampa från 1966 med det talande namnet ”Bulb”, dvs ”glödlampa”, blev en stor framgång. Fortfarande anses den som ett genombrott, inte bara för Maurer personligen utan också för tänkandet mer generellt, när det gäller armaturer. Lampan ser helt enkelt ut som en vanlig simpel glödlampa, bara avsevärt större, tillverkad i munblåst glas och med den skruvade underdelen i krom. I det större glasskalet placeras sen helt synligt en ”äkta” glödlampa som ljuskälla. Leken med uppförstorade vardagsföremål, typ manshöga skulpturer i form av ett läppstift, var just vad amerikanska popkonstnärer som Claes Oldenburg väckt uppmärksamhet med vid den här tiden och som Ingo Maurer själv uttalat att han inspirerats starkt av.

Nyskapande armaturer har utgjort ena huvudstråket i hans verksamhet med ”Bulb” och ”Lucellino”, som den bevingade lampan från 1992 kallas, som några av höjdpunkterna. Precis som med den poppigt förvuxna glasgloben lyckades han här än en gång förvandla en naken glödlampa till ett fascinerande, i detta fall lätt djurlikt objekt. Förhöjt av att det är när man nuddar de spröda vingarna som lampan tänds och släcks. Det andra huvudspåret i hans arbete handlar om effektfulla ljussättningar och installationer. Genom åren i otaliga skepnader och alla sorters miljöer. Från publika och vardagliga till de mest överdådiga och konstfulla. Men Ingo Maurers lösningar är alltid av det senare slaget.

Även om det handlar om en tunnelbanestation, som Westfriedhof i München, där han låtit hänga upp åtta jättelika ljusdomer över plattformen. Metalliska på utsidan men starkt röda, gula eller blå inuti får de människorna som rör sig i ljusskenet därunder att för några ögonblick framstå som skådespelare på en scen. Eller ta monumentet Atomium i Bryssel som konstruerades till världsutställningen där 1958, men med tiden blivit slitet och nergånget. 2006 nyöppnades den jättelika modellen av en järnmolekyl, nu ljussatt av Maurer och förvandlad till en strålande attraktion.

”Vänskaplig invasion från yttre rymden” har han själv döpt ljusinstallationen till, där starkt belysta, ”kosmiska” punkter ger besökaren känslan att befinna sig i ett rymdskepp. Vilket ytterligare understryks av små robotartade figurer som dinglar i ljusstrålarna. Den tyske designteoretikern Christian Burchard anser att Ingo Maurers inflytande på en ny generation ljusdesigners har varit enormt. ”Rent formmässigt arbetar han med en mångfald av uttryck”, har han förklarat. ”Ibland rent avskalade och minimalistiska, ibland med dekorativa tilllägg. Men genomgående finns där alltid förtätade berättande kvaliteter.”

Paul Warwich Thompson, chef för nationella designmuseet Copper-Hewitt i New York, där den stora Ingo Maurer-retrospektiven ”Provoking Magic” hålls i höst, anser att designern är en av dagens mest signifikanta. ”Orsaken finns i hans drift att ständigt spränga gränser, utforska det nya”, förklarade Thompson inför öppningen av utställningen i september 2007. ”I hans arbeten finns alltid humor och lekfullhet och installationerna förmår väcka starka känslor.” Den illustre ljusdesignern från en bakgård i München – numera även hedersdoktor vid Royal College of Art i London – är fortfarande sin egen Utställningen ”Provoking Magic: Lighting of Ingo Maurer” vid Cooper-Hewitt, National Design Museum, New York, pågår till den 27 januari 2008 producent via företaget Ingo Maurer GmbH.

Huvudkontoret ligger ännu i samma stad även om verksamheten stadigt vuxit med åren. Idag finns där ett 70-tal medarbetare, som Maurer har ett nära samarbete med. Dock emellanåt avbrutet för resor till trakten av Sakkara i egyptiska öknen, där han långt från civilisationen kan hämta ny energi och reflektera över ljusets innersta väsen. ”Ljus kan vara sensuellt, behagligt, ja till och med farligt”, har han sagt. ”Ljus är förmer än vetenskapen, naturen, ja till och med konsten – det har samma kraft som livet självt.”

Ingrid Sommar