Kontoret – en stad i miniatyr

Kontorsmiljöer bör planeras mera efter medarbetarnas behov. Det anser Kajsa Nordström, inredningsarkitekt från Göteborg, som 2003 fick Jarl Andersson-stipendiet från Kinnarps. I realiteten bör kontoret ses som en stad i miniformat, menar hon.

Många kontorsmiljöer är stereotypa och tråkiga,tyckte Kajsa.Vilket ledde till att hon sökte Jarl Anderssonstipendiet för att utforska visionerna om kontoret som en mer fantasifull och människovänlig miljö. ”Nya sociala landskap”, kallade hon studien. Orsakerna till de enformiga, trista kontoren anser hon finns i slentrianmässigt ekonomiskt tänkande i kombination med hierarkiska strukturer. Medarbetarna som individer uppmärksammas inte tillräckligt i planeringen – något som sker betydligt oftare i bostadsmiljöer. Just denna psykosociala aspekt ville hon lyfta fram. Vi ses hos designstudion Io, en ruff källarlokal i Göteborg, där hon och en handfull medarbetare ger form åt hus, möbler, grafik. Utöver det arbetar hon emellanåt för CNA Arkitekter, liksom ihop med systern Lisa, kompositör och musiker. Kajsa gör även scenografi. Dessutom undervisar hon vid Högskolan för Design och Konsthantverk, HDK. Hennes egen arbetsmiljö är minst sagt varierad.

Stipendieprojektet ledde till flera studieresor. De, liksom övriga resultat och insikter finns numera livfullt sammanfattade i en bok, som hon när vi ses just letar förläggare till. Den redovisar vad hon lärt, kommer även med ”recept”, som hon kallar det, för bra och mänskliga kontorsmiljöer. Egentligen bör man se ett kontor som en stad, menar hon. Med torg och privata zoner, mellanrum och skalförändringar – precis som i gamla byar och stadskärnor. Planeringen bör gå från det inre till det yttre. Från de enskilda medarbetarnas privata zoner till de offentliga. Gemensamma, öppna ytor främjar informella möten och kommunikation. Medan privata zoner passar för enskild koncentration, småskaliga möten.

De rumsliga strukturerna inomhus ska gärna kunna växa också på höjden – som i en stad. Det skapar dynamik och motverkar fyrkantigt hierarkiskt tänkande. Till detta kommer en rad dimensioner som kan lyfta miljön. Ljud, färg, doft, materialval, ytskikt. Självklart också ljus, som hör till det mest avgörande på ett kontor. Ett generöst flöde av ljus är livsnödvändigt, inte minst då dagsljus. Nästan lika viktigt är det med växter som ger utekänsla inomhus.För att få material till boken studerade Kajsa både svenska kontor – som Posten i Tomteboda och JC i Göteborg – och några internationella. Främst belgiska och holländska, som designkollektivet Droogs färgsprakande lokaler i Amsterdam.

– Där hade jag tur, berättar hon. När jag kom dit var också konstnären Franck Bragigand där, som hade stått för färgsättningen.Hela idén bakom Droog-kontoret handlade om att förändra med färg. Starka, djärva kulörer. Ingen direkt plan för färgsättningen fanns, utan Bragigand var med under målningen, gick på känsla. Kajsa fascinerades av färgbadet som växte fram, men undrade också hur det skulle fungera att arbeta här. När hon ringde upp Droog ett halvår senare fick hon veta att medarbetarna stormtrivdes. Färgerna, som de själva varit med och valt, var inspirerande. Mer tveksam var hon till försäkringsbolaget Interpolis jättekontor Tivoli i Tilburg för mer än 2000 anställda.

Scenariot kändes igen från de svenska flexibla kontoren för något decennium sen, där alla anställda plötsligt skulle jobba mesta tiden hemifrån, bara då och då docka in datorn på kontoret. Hur skulle ett socialt liv kunna uppstå när de aldrig träffades, undrade hon. Ändå var interiörerna i Tilburg fantasieggande. Flera av de mest omsusade holländska designerna, som Marcel Wanders och Atelier van Lieshout, hade varit med och gestaltat kontorslandskapet. Med mötesplatser à la sagoaktiga stenhus och bulliga möbler som liknade elefanter och helt omslöt mötesdeltagarna som satt där. Men enbart visuellt spännande miljöer räcker inte, menar hon. Höga ambitionsnivåer måste genomsyra kontorsprojekten rakt igenom, från arbetsplats till exteriör, för att resultatet ska bli föredömligt. Hos JC exempelvis verkade designen syfta mer till att imponera på kunderna än till att gagna medarbetarna. Hos Posten tycktes de enskilda arbetsplatserna, trots ambitiös arkitektur, ändå ha kommit i sista hand. Några av kontoren hon besökte var rena skräckexempel på felaktig överdesign. Ett litet web-företag hade försökt få till ett organiskt, naturligt landskap via en sorts böjande kullar. Det enda personalen här drömde om var ett vanligt platt golv!

Kontorsmiljöer ska heller inte vara alltför färdiga, anser hon. Viktigare är att miljön andas öppenhet. Känslan att förändring är möjlig. Det märkte hon tydligt hos en teater i belgiska Beurschouwburg, som först hade ett intressant provisorium i en gammal industrilokal. Jättebra miljö, tyckte Kajsa om den ruffa lösningen. Men när de finare, mer färdiga lokalerna väl blev klara var de tristare. ”Det tillfälligas dynamik” bör värdesättas, menar hon. Just uttjänta industrilokaler ser hon som ofta perfekta för moderna, psykosocialt väl fungerande kontor. En övergiven, rejält stor industribyggnad kan fungera strålande som yttre, neutralt skal för generösa, flexibla ytor inomhus. Det inte alltför skräddarsydda och färdiga är också fördelaktigt ur ett företags synvinkel, eftersom dessa miljöer kan växa och ändras när företaget gör det. Att företags och individperspektivet kan förenas hör till Kajsas grundstenar.

– Mycket av det jag förespråkar verkar ligga alltmer i tiden, säger hon. Det är positivt. Framgångsrika företag blir mer medvetna om att medarbetarna och deras önskemål inte kan nonchaleras. Kompetent personal är en resurs som många slåss om. Att skapa attraktiva arbetsmiljöer blir därför allt viktigare.


Ingrid Sommar